– Vad ska du bli när du blir stor då, frågar Jan.
Vi har jobbat tillsammans i två månader i Säfsen, en skidort i södra Dalarna. Jan är fråntrakten och har stått i liften, jag har jobbat som skidlärare. Nu står vi vid sidan av dansgolvet. Det är avslutningsfest för säsongen. Alla dansar.
– Jag är redan stor, svarar jag.
Jag förklarar för Jan att jag tog magisterexamen i Peace- and Conflict Studies vid Malmö högskola i januari. Det jag vill göra nu är att skriva, jag vill bli journalist. Därför åker jag till Seoul i Sydkorea för att göra praktik på JoongAng Ilbo, en av deras största dagstidningar.
– Journalister Ida, det finns ingen som kontrollerar dem, säger Jan med upprörd röst.
Jag berättar för Jan om fredsjournalistik. Jag tror att journalister aldrig kan vara objektiva, aldrig stå utanför samhället och deras processer. Jag tycker att det är bättre att se och erkänna det. Eftersom journalister alltid påverkar samhällsutvecklingen kan de välja att vara en del av den positiva utvecklingen och främja fredsprocesser.
Jan är inte upprörd längre. Istället ler han
stort.
– Kan inte du lova mig att du startar en tidning med sån journalistik, säger han.
Någon kommer och rycker i mej och vill att jag ska dansa. Jag säger att jag kommer sen. När jag vänder mig om igen har Jan lutat sig mot en dörrkarm. Han ser fundersam ut. Det är samma fundersamhet som jag såg i min mammas ögon dagen innan, när det var dags att säga hej då.
– Fast jag kommer ju tillbaka hit, skyndar jag mig att säga.
Det får Jan att le igen.
Sedan jag slutade på Malmö högskola har jag börjat inse att allt jag gör räknas. Jag behöver inte jobba åtta timmar om dagen fem dagar i veckan med det jag är utbildad till. Om jag mår bra av att jobba som skidlärare några månader om året så ska jag göra det. Däremellan kan jag nå precis så långt som jag vill. Det finns ingen som bestämmer över hur jag lägger upp mitt liv. Jag har inga deadlines, regler eller riktlinjer att följa. Bara mina egna drömmar.
Jans fru kommer fram till oss. De ska gå hem. Jan kramar om mig. Eftersom musiken är hög håller han kvar mig en stund och sträcker sig mot mitt öra för att säga:
– Du är framtiden Ida.
Kanske låter det som stora ord. Men det är precis vad vi alla är. Vi är framtiden, och vi gör framtiden till precis vad vi vill.
Fredriksberg. 14 april, 2008
Publicerad i Mahskara
