I en kö på Beijings flygplats

 

 

Egentligen är kön inte speciellt lång. Men paret som kommer och ställer sej i kön efter mej suckar högt. De tar fram immigrationskorten delas ut på alla ankommande plan till Beijing och börjar fylla i trotts att det är transitkön vi står i.  

– It is better to just fill it in, you never know what they will come up with, säger en av dem och tittar upp på mej. 

– Where are you going, frågar han. 

– Malaysia, svarar jag och frågar samma fråga artigt tillbaka. 

– Home to New Zeeland, svarar han. 

Det kommer fler människor till vår kö, eskorterade av en flygplatsarbetare.  De ser trötta och förvirrade ut. 

– Where are you going, frågar mannen igen. Jag hör aldrig svaret. Istället hör jag hur han börjar förklara för dem hur komplicerat det är på Beijings flygplats. Han förklarar att man måste gå genom tullen flera gånger och att det ibland är så långt mellan terminalerna att man måste ta ett tåg. 

– It always takes at least 3 hours to transfer here, säger han. 

De han pratar med börjar titta på sina boarding card. 

En ny disk öppnas och kön börjar gå snabbare. 

 – The probably would prefer just to not let anyone transfer, säger kvinnan och fortsätter fundera högt.  Hon pratar om hur de helst bara skulle ha passagerare som inte skulle vidare någonstans, att det är därför de kontrollerar alls så hårt. Vi har inte ens visat våra pass än. 

Jag säger inget mer till paret. Istället tittar jag på hur kön krymper. Kvinnan som kollar igenom mitt pass ler. 15 minuter senare sitter jag vid min gate och undrar hur jag ska få timmarna att gå tills mitt flyg lyfter. 

 

Beijing. 25 Juli 2008.