På tur genom militariserade zoner

 

 

Vi träffas vid tunnelbanan. Hansungdea, utgång fyra. Kum-suk har köpt äpplen, men hon vill inte släpa på dem, så vi äter med en gång. Ryota delar med sej av sitt vatten. Hye-jin har skrivit ut små kartor, vi får en var. Kartan är enkel, bara en svart tjock linje som föreställer stadsmuren och små figurer för stadsportarna.

 

- Vi är här nu, säger Hye-jin och pekar på ett av ställena på kartan där det inte finns någon svart tjock linje.

 

Hus har byggs ovanpå det som en gång var stadsmuren innan den hann skyddas. Hye-jin pekar på vägen vi ska gå. Den svarta tjocka linjen gör en kraftig sväng. Ryota pekar på den biten och undrar varför muren svänger så kraftigt.

 

- Det är ett Bugaksan, säger Hye-jin. Det är dit vi ska.

 

Berget Bugaksan ligger mitt i centrum. När man går på en av stades största paradgator som leder till palatset Gyeongbokgung reser sej berget ståtligt över alltsammans. 

 

När Lee Seoung-gye, som senare blev Kung Teojo letade efter en plats att bygga sin huvudstad hittade hans vän Muhak, en budistisk munk, de bästa förutsättningarna. De fyra bergen Bugaksan, Namsan, Naksan och Inwansan bildade en ring som både var skyddande mot fiender och gav en bra geometrisk balans. År 1396 började stadsmuren byggas av drygt 200 000 arbetare för att skydda den nya huvudstaden från fiender.

 

Efter en stunds vandring når vi en trappa som leder upp till ett trähus. Hye-jin säger åt oss att ta fram våra pass. Utanför huset fyller vi formulär. Allt ska vara med, vi koncentrerar oss för att fylla i passnummer, adress, telefonnummer och e-postadress rätt. Inne i det luftkoditionerade trähuset sitter två killar i typiska vandringskläder: svarta byxor och blå t-shirts i fuktbortdrivande material. Vi ger forumären till dem och får identitets brickor med nummer på som vi ska bära runt halsen.

 

Vi går ut ur byggnaden på motsatt sida. Nu får vi gå innanför den gamla stadsmuren. Jag stannar och lutar mej över den. Utanför finns två extra murar med taggtråd ovanpå. På andra sidan om mej finns en vägg byggd av trä, och utanför den ett elektroniskt varningssytem.

 

Bugaksan har alltid spelat en speciel roll i stadens försvar. När en grupp Nordkoreanska kommenendater kom över berget 1968 för att avrätta den Park Chung-hee blev bergen en speciell militärzon. Inga turister tilläts vandra där längre. Idag är kulhålen från skottlosningen mellan de Nordkoreanska kommendanterna och de Sydkoreanska militären på ett träd vitmålade. Berget öppnades delvis för offentligheten igen 2006.

 

Vi tar oss långsamt uppför. Vi stannar ofta och tittar på utsikten. När jag tar fram min kamera för att fota Ryota, Kum-suk och Hye-jin, kommer några killar förbi. De är klädda precis som de som satt i trähuset. Svara byxor och blåa t-shirts. De säger åt mej att jag inte får fotografera. Då förstår jag att de inte alls är några turistguider, utan Sydkoreansk militär. När vi fortsätter längst stigen upptäcker vi hur de står lite här och var och iaktar våra steg.

 

När vi kommit upp till toppen sätter oss ner och tittar ut över Seoul. Vi kan se centrum och palatset Gyeongbokgung. Jag dricker vatten och Ryota knyter om sina skor. Plötsligt hör jag tunga steg mot gruset. Några soldater kommer förbi med stora maskingevär hängades löst över axlarna.

 

Helgen efter är Ryota och jag uppe i bergen igen. Den här gången har vi hittat en annat berg vi tror ska vara mindre militariserat. Men när vi kommer dit är ingången stängd. En kille i de svarta byxorna och den blåa t-shirten berättar att vi måste fortsätta till en annan ingång. Vi hittar den och börjar klättra uppför. Stigen är brant. Efter ett tag stannar vi och tittar på utsikten.

 

- Här finns i alla fall ingen taggtråd, säger Ryota.

 

Han har ryggen mot ett buskage. Jag säger åt honom att vända sej om. I buskarna gömmer sej taggtråd som följer oss hela vägen upp till toppen.

 

Dagen efter hälsar jag på en vän som bor utanför Seoul. Vi går upp på berget bakom hans hus. Jag är lycklig för att det inte är några vakter som tittar på mej. Men när vi kommer upp en bit finns det stora gropar bredvid stigen. Det är skyttegravar.

 

Vi fortsätter längre och kommer fram till en glänta. Min vän springer i förväg mot en klippa.

 

- Det här är vad jag ville visa dej, säger han.

 

Jag ställer mej bredvid honom och tittar ut över dalgången.

 

- Det där är Koreanska CIA, säger han och pekar på en gigantisk vit byggnad.

 

Jag skrattar och säger att det i alla fall inte finns några vakter i skogen där vi är. Då pekar min vän längst med stigen.

 

- Om vi forsätter åt det hållet är det alldeles fullt, säger han.

 

I nästa dalgång ligger en av Koreas viktigaste militärbaser. Dit evakueras alla viktiga människor om ett krig skulle bryta ut.

 

 

Seoul. 8 September, 2008

 

 

Paper cranes, okonomiyaki and peace

HIROSHIMA – The signs in English are pointing to the streetcar that goes to the Atomic Bomb Dome and the Peace Memorial Museum.

Arriving as a tourist to Hiroshima, these are the most likely places to visit. You come to see the traces of the atomic bomb that detonated over the city in the early morning of Aug. 6, 1945.

Read the rest of the article in JoongAng Daily.

 

The article was publishied in JoongAng Daily on September 5, 2008.

Prints of sexual slavery

View Album

 

 

My friend Eunhye walks up to the wall that is covered by prints of hands in clay. She looks at the wall, then slowly lifting her hand,letting her fingers sink into the print. After a while, she takes her hand away, lookts at her palm and touches it with her other hand. Then she puts her hand into a new print.

 

During World War II and the Japanese colonialisation of Korea, more than 200,000 women were abducted by the Japanese military and used as sexual slaves, as comfort women. The women were Korean, Japanese, Chinese, Filipino, Taiwanese, Burmese, Indonesian, Dutch and Australian.

 

In 1991, Kim Hak-soon was the first who came forward with her experiences during World War II. Dedicated to her cause, she kept on telling her story over and over again. And others followed. Today, 220 comfort women have come forward. The stories of the women have become like pieces of a puzzle, pointing out locations where the Japanese military where keeping the women.

 

Eunhye keeps on following the clay prints. She stretches out her fingers in the prints, let her fingertips touch the fingerprints.

 

The Sharing House was established in 1992 in Seoul by private funds from Buddhists and Korean nationals. The aim was to provide a home and place of healing for “halmonies”. Since the term “comfort women” comes from the Japanese military, the word “halmoni,” meaning grandmother, is used to refer to the women. In 1995, the house was moved to the current location, outside Seoul, and in 1998 “The Museum of Sexual Slavery by Japanese Milisary” opened. Today seven halmonies live in the house. The clay prints are all from Korean women who have come forward, telling what happened to them during the war.

 

Eunhye has reached the end of the clay prints. She doesn’t say anything, she just looks at me and shows me her palm. Around her neck is the new necklace I just bought her.

 

The Museum is not yet completely adjusted for people not speaking Korean, Japanese or Chinese, so a group of volunteers are organizing tours in English twice a month during the summers and once a month during the winters. The volunteers pick up the participants in Seoul, following them all the way to the Sharing House. The tours usually have between 20 and 40 participants, most working as English teachers in Korea. When one of the halmoni feels well enough, they come and speak to the visitors.

 

“What do you want to hear,” Lee Ook-san says and looks at the group in front of her. Everybody is silent. The girl interpreting for her explains that we can ask anything. But the group remains silent. Lee looks at us, she doesn’t move, she just keeps her body in the same position. Then she starts to speak.

 

“I am exhausted from saying ‘I was taken to China as a comfort woman when I was 16,’” she says. “But it is important for people to hear the story from my mouth.”

 

Lee was born in Busan, in the south of Korea. From the age 7 to the age of 15, she cried every day.

“I wanted to go to school so badly,” Lee says. But the family was too poor.

 

When Lee was 15, she was sent to be a maid in a family that had a small restaurant. They promised that they would let her go to school, but instead, she was hit everyday. When she tried to run away, she was captured and sold to another household. The mistreatment went on.

 

At the age of 16, Lee was captured in the street and thrown into a truck together with five other girls. They were put on a train to China and as prisoners of war, where they first worked on a constructing site. After some time, Lee and other girls were taken to another site. They were give cloths, but once they had taken them, they were told that they had to pay back. They had to serve as comfort women.

 

Lee couldn’t stand the treatment. She ran away, but was caught.

“I refused to say ‘I mad a mistake,’” Lee says. Instead she kept on saying that she was going to run away again, that she cannot live like that. Somehow, they did not kill her.

 

Lee came back to Korea on June 1, 2000. 58 years after she was thrown on that truck. When she returned, she didn’t have a citizenship any longer. Her family had reported her dead. It took her a year to reclaim her citizenship.

 

For Lee, the Japanese colonialisation is the reasong for everything bad that happened during her life. Without the colonalisation, her family would not have been poor and she would never have ended up a sexual slave.

“Even if they all die, I will always have this outraging anger,” she says. “It is not against the Japanese people, but their government.”

 

Lee believes that the Japanese government is only waiting for the women who were comfort women to die off. She is questioning why the prime minister issued and apology in the United States. She thinks he should have come to the Sharing House, giving an apology straight to the people who were suffering.

 

Many share Lee’s opinion. Every Wednesday, there are protests outside the Japanese embassy. In February, number 800 was held, meaning that the protests have been going on every Wednesday for over 15 years.

 

When Lee gets tired, the whole steps out to the yard of the Sharing House. It is a beautiful day and we sit down having our lunch looking at a green field. Malcom Trevena, one of the volunteer, starts to tell about his work. Before he came to Korea, he lived in Uganda, working with women going through the same thing as Lee did. In Uganda, Malcom and his friends started an NGO with some women. The women started to do handcraft that they are selling in an attempt to make the women have some income. Malcom has brought bags and necklaces. Eunhye walks up the Malcom and starts looking through the necklaces. She keeps on returning to one with several colours. I buy it, and put it around her neck.

 

After the lunch, Malcom takes us into the museum. At one place, a “comfort station” is built up. It is a small hut of wood. I follow Eunhye into it. It is dark inside, with a bunk as the only furniture. Outside the hut we hear Malcom speak.

“There were three reasons for having comfort women,” Malcom says. “They wanted to provide stress relief to the men even when they were far from cities, reduce STD and avoid spies.”     

Eunhye listens to Malcoms words, then lower her head, letting her fingertips follow the splinters of the wodden wall.

 

 

 

Seoul. September 4, 2008.

 

 

The Sharing House

comfortwomen.wordpress.com

www.nanum.org

 

Grassroots Uganda

www.grassrootsuganda.com

 

Women’s active museum on war and peace, Tokyo, Japan.

www.wam-peace.org