På tur genom militariserade zoner

 

 

Vi träffas vid tunnelbanan. Hansungdea, utgång fyra. Kum-suk har köpt äpplen, men hon vill inte släpa på dem, så vi äter med en gång. Ryota delar med sej av sitt vatten. Hye-jin har skrivit ut små kartor, vi får en var. Kartan är enkel, bara en svart tjock linje som föreställer stadsmuren och små figurer för stadsportarna.

 

- Vi är här nu, säger Hye-jin och pekar på ett av ställena på kartan där det inte finns någon svart tjock linje.

 

Hus har byggs ovanpå det som en gång var stadsmuren innan den hann skyddas. Hye-jin pekar på vägen vi ska gå. Den svarta tjocka linjen gör en kraftig sväng. Ryota pekar på den biten och undrar varför muren svänger så kraftigt.

 

- Det är ett Bugaksan, säger Hye-jin. Det är dit vi ska.

 

Berget Bugaksan ligger mitt i centrum. När man går på en av stades största paradgator som leder till palatset Gyeongbokgung reser sej berget ståtligt över alltsammans. 

 

När Lee Seoung-gye, som senare blev Kung Teojo letade efter en plats att bygga sin huvudstad hittade hans vän Muhak, en budistisk munk, de bästa förutsättningarna. De fyra bergen Bugaksan, Namsan, Naksan och Inwansan bildade en ring som både var skyddande mot fiender och gav en bra geometrisk balans. År 1396 började stadsmuren byggas av drygt 200 000 arbetare för att skydda den nya huvudstaden från fiender.

 

Efter en stunds vandring når vi en trappa som leder upp till ett trähus. Hye-jin säger åt oss att ta fram våra pass. Utanför huset fyller vi formulär. Allt ska vara med, vi koncentrerar oss för att fylla i passnummer, adress, telefonnummer och e-postadress rätt. Inne i det luftkoditionerade trähuset sitter två killar i typiska vandringskläder: svarta byxor och blå t-shirts i fuktbortdrivande material. Vi ger forumären till dem och får identitets brickor med nummer på som vi ska bära runt halsen.

 

Vi går ut ur byggnaden på motsatt sida. Nu får vi gå innanför den gamla stadsmuren. Jag stannar och lutar mej över den. Utanför finns två extra murar med taggtråd ovanpå. På andra sidan om mej finns en vägg byggd av trä, och utanför den ett elektroniskt varningssytem.

 

Bugaksan har alltid spelat en speciel roll i stadens försvar. När en grupp Nordkoreanska kommenendater kom över berget 1968 för att avrätta den Park Chung-hee blev bergen en speciell militärzon. Inga turister tilläts vandra där längre. Idag är kulhålen från skottlosningen mellan de Nordkoreanska kommendanterna och de Sydkoreanska militären på ett träd vitmålade. Berget öppnades delvis för offentligheten igen 2006.

 

Vi tar oss långsamt uppför. Vi stannar ofta och tittar på utsikten. När jag tar fram min kamera för att fota Ryota, Kum-suk och Hye-jin, kommer några killar förbi. De är klädda precis som de som satt i trähuset. Svara byxor och blåa t-shirts. De säger åt mej att jag inte får fotografera. Då förstår jag att de inte alls är några turistguider, utan Sydkoreansk militär. När vi fortsätter längst stigen upptäcker vi hur de står lite här och var och iaktar våra steg.

 

När vi kommit upp till toppen sätter oss ner och tittar ut över Seoul. Vi kan se centrum och palatset Gyeongbokgung. Jag dricker vatten och Ryota knyter om sina skor. Plötsligt hör jag tunga steg mot gruset. Några soldater kommer förbi med stora maskingevär hängades löst över axlarna.

 

Helgen efter är Ryota och jag uppe i bergen igen. Den här gången har vi hittat en annat berg vi tror ska vara mindre militariserat. Men när vi kommer dit är ingången stängd. En kille i de svarta byxorna och den blåa t-shirten berättar att vi måste fortsätta till en annan ingång. Vi hittar den och börjar klättra uppför. Stigen är brant. Efter ett tag stannar vi och tittar på utsikten.

 

- Här finns i alla fall ingen taggtråd, säger Ryota.

 

Han har ryggen mot ett buskage. Jag säger åt honom att vända sej om. I buskarna gömmer sej taggtråd som följer oss hela vägen upp till toppen.

 

Dagen efter hälsar jag på en vän som bor utanför Seoul. Vi går upp på berget bakom hans hus. Jag är lycklig för att det inte är några vakter som tittar på mej. Men när vi kommer upp en bit finns det stora gropar bredvid stigen. Det är skyttegravar.

 

Vi fortsätter längre och kommer fram till en glänta. Min vän springer i förväg mot en klippa.

 

- Det här är vad jag ville visa dej, säger han.

 

Jag ställer mej bredvid honom och tittar ut över dalgången.

 

- Det där är Koreanska CIA, säger han och pekar på en gigantisk vit byggnad.

 

Jag skrattar och säger att det i alla fall inte finns några vakter i skogen där vi är. Då pekar min vän längst med stigen.

 

- Om vi forsätter åt det hållet är det alldeles fullt, säger han.

 

I nästa dalgång ligger en av Koreas viktigaste militärbaser. Dit evakueras alla viktiga människor om ett krig skulle bryta ut.

 

 

Seoul. 8 September, 2008