En uniform i köket, skott i skogen och taggtråd längst vägen

Det är tyst i lägenheten. Jag har sovit länge och morgonljuset tränger in mellan gardinerna. Över en stol i köket hänger Zs uniform. I morgon ljuset ser de gråare ut en i vanliga fall. Eftersom Z har varit länge i Korea för den amerikanska militären har han fått flytta ut från miltärbasen och bor i en egen lägenhet fem minuter bort. 

Z gick tidigt i morse. Jag vaknade till när han hans telefon ringde runt klockan fem, fyra timmar tidigare än vad han skulle ha gått. Det händer ofta. Det finns alltid något han måste göra enligt hans överordnade. Alltid något som är viktigare än sömn och privatliv. 

Jag tar av mej Zs urtvättade militärgröna t-shirt jag har sovit i och byter till  träningskläder. Sedan knyter jag på mej springskorna. 

Det är kyligt ute. Runt huset där Z bor finns bara en klunga av hus. Efter bara någon minut är jag på fält, sedan i skogen och på en stig som leder upp till bergen. Basen han är på ligger precis i utkanten av Seoul eftersom det är en flygbas. 

När jag åker till Z tar jag tunnelbanan till ändhållplatsen, sen måste jag byta till en buss. Redan på tunnelbanestationen brukar det vara fullt av militärer. Vid busshållplatsen finns alltid minst tre taxibilar. De envisa chaufförerna kommer fram till utlänningar, som mej, och säger namnet på militärbasenbasen på engelska. På bussen har jag ofta sällskap av utlänningar. Ibland är det militärer, ibland är de anhöriga till de militärerna. Ofta ser jag en tjej i luvtröja och träningskor. Hon är gift med en av Zs vänner och bor i huset bredvid Z. Båda husen ägs av samma kvinna. Hon bygger fina lägenhetshus i ett annars avbefolkat område. Det är bara militärer, som precis som Z har fått flytta från basen, som hyr dem. 

Väl uppe i skogen andas jag djupa andetag. Luften är renare här än mitt inne i Seoul där jag bor. Jag står stilla ett tag och lyssnar på skogen. Det är då jag börjar höra skott. Det låter som om någon skjuter precis vid sidan av stigen. Jag håller andan för ett tag och koncentrerar mej på att tänka att det är långt borta. Jag fortsätter längst stigen, hela tiden med ljuden av skott runt omkring mej. Längst stigen finns skyttegravar och gröna sandsäckar. Det känns som jag är mitt i en krigszon. 

Jag koncentrerar mej ännu mera på att tänka att det är bara övningar nere på basen, skotten är inte alls här uppe i skogen. Tillslut lyckas jag. Jag andas lugnt igen. Skogen är bara skog igen, inte en krigszon. Då slår ljudet till i öronen. En helikopter flyger precis över trädtopparna. Sedan en till. Och en till. 

Någon timme senare står jag vid busshållplatsen och kisar mot solen. Bakom mej reser sej en hög mur med tagtråd och varningsskyltar som säger att man inte får komma för nära. På andra sidan vägen ligger en affärsverksamhet som heter REALITY. “We help you,” står det på fönstret. 

En svart bil parkerar precis bredvid mej. Några män hoppar ur, de är lika svartklädda som deras bil och de har walkitakis. De tittar länge på mej, sedan säger de något i walkitakisen. Strax efter kommer en lång kollon av polisbilar med blåsljusen på, motorcyklar, och sedan sådana svarta bilar. Jag bakar baklänges mot muren med tagtråd. När allt är över står jag kvar där, nära muren. Jag har lera under skorna. 

Tillsut kommer bussen. Det blir lermärken av mina skor på golvet. Jag sätter mej långt bak och tittar på muren och tagtråden som far förbi utanför. Vid nästa hållplats tjejen i luvtröja och träningskor på tillsammans med tre militärer i uniform.  

 

 

Seoul. November 2008.