Enbarnspolitik och syskon

Min vän burrar ner hakan i halsduken och huttrar till. Det är december och temperaturen i Beijing har sjunkit till minus 10 grader. Alla varuhusen är invirade i ljusslingor och på restauranger har alla servitörer tomteluvor.

- Det ska bli så skönt att åka hem ett tag, säger min vän.

Det är bara en månad kvar till det kinesiska nyåret, och hon har precis bokat sin biljett till sin hemstad i södra Kina.

- Allra mest längtar jag efter min syster, säger hon.

Jag tittar förvånat på min vän.

- Alltså det är inte min riktiga syster, hon är min kusin, men vi står varandra väldigt nära, förklarar min vän innan jag hinner fråga.

Kinas enbarnspolitik startades av Deng Xiaoping 1979 för att minska befolkningsökningen. Fler graviditer har straffats med böter, aborter och sterilisering. Enbarnspolitiken var designad som en tillfällig lösning, men policyn används fortfarande idag. Kinesiska myndiheter brukar säga att Kina skulle haft ytterligar 300 miljoner invånare utan policyn.

Min vän gnuggar händerna mot varandra för att försöka bli varm. Vi hittar ett litet kafé och försöker värma oss mot ett element i ett hörn.

När min vän växte upp var i princip alla ensambarn. Det var svårt att ha någon att stå riktigt nära. När de började skolan ville alla ha någon att stå nära, men om skolan kom på dem med att vara ihop blev de straffade.

- Det var så sjukt, säger hon, först växer vi upp ensamma, och sen när vi hittar någon att vara kär i, då fick vi inte ens ha det.

När min vän skulle börja universitetet flyttade hon från sin hemstad i södra Kina till Beijing. Nu bor hon tillsammans med en vän och jobbar som fotograf. Sedan två år har hon en stadig pojkvän.

- Vi skulle kunna ha två barn ihop, förklarar hon.

Sedan 2002 har enbarnspolitiken lättats upp lite. När ett par består av två personer som båda växte upp utan syskon, tillåts de att ha två barn.

- Det skulle vara annorlunda om vi bodde på landet också, fortsätter min vän att förklara.

Enbarnspolitiken har alltid handlat om etniska han-kineser som bor i städer. Folk på landsbyggden och minoriteter har alltid varit undantag.

Min vän tycker om sitt liv i Beijing, och hon vill vänta med att skaffa familj till hon har fyllt 30. Men när hon får barn, vill hon absolut ha två.

- Jag vill inte att de ska vara ensamma som jag var, säger hon.

 

Beijing. December 2008.

 

En uniform i köket, skott i skogen och taggtråd längst vägen

Det är tyst i lägenheten. Jag har sovit länge och morgonljuset tränger in mellan gardinerna. Över en stol i köket hänger Zs uniform. I morgon ljuset ser de gråare ut en i vanliga fall. Eftersom Z har varit länge i Korea för den amerikanska militären har han fått flytta ut från miltärbasen och bor i en egen lägenhet fem minuter bort. 

Z gick tidigt i morse. Jag vaknade till när han hans telefon ringde runt klockan fem, fyra timmar tidigare än vad han skulle ha gått. Det händer ofta. Det finns alltid något han måste göra enligt hans överordnade. Alltid något som är viktigare än sömn och privatliv. 

Jag tar av mej Zs urtvättade militärgröna t-shirt jag har sovit i och byter till  träningskläder. Sedan knyter jag på mej springskorna. 

Det är kyligt ute. Runt huset där Z bor finns bara en klunga av hus. Efter bara någon minut är jag på fält, sedan i skogen och på en stig som leder upp till bergen. Basen han är på ligger precis i utkanten av Seoul eftersom det är en flygbas. 

När jag åker till Z tar jag tunnelbanan till ändhållplatsen, sen måste jag byta till en buss. Redan på tunnelbanestationen brukar det vara fullt av militärer. Vid busshållplatsen finns alltid minst tre taxibilar. De envisa chaufförerna kommer fram till utlänningar, som mej, och säger namnet på militärbasenbasen på engelska. På bussen har jag ofta sällskap av utlänningar. Ibland är det militärer, ibland är de anhöriga till de militärerna. Ofta ser jag en tjej i luvtröja och träningskor. Hon är gift med en av Zs vänner och bor i huset bredvid Z. Båda husen ägs av samma kvinna. Hon bygger fina lägenhetshus i ett annars avbefolkat område. Det är bara militärer, som precis som Z har fått flytta från basen, som hyr dem. 

Väl uppe i skogen andas jag djupa andetag. Luften är renare här än mitt inne i Seoul där jag bor. Jag står stilla ett tag och lyssnar på skogen. Det är då jag börjar höra skott. Det låter som om någon skjuter precis vid sidan av stigen. Jag håller andan för ett tag och koncentrerar mej på att tänka att det är långt borta. Jag fortsätter längst stigen, hela tiden med ljuden av skott runt omkring mej. Längst stigen finns skyttegravar och gröna sandsäckar. Det känns som jag är mitt i en krigszon. 

Jag koncentrerar mej ännu mera på att tänka att det är bara övningar nere på basen, skotten är inte alls här uppe i skogen. Tillslut lyckas jag. Jag andas lugnt igen. Skogen är bara skog igen, inte en krigszon. Då slår ljudet till i öronen. En helikopter flyger precis över trädtopparna. Sedan en till. Och en till. 

Någon timme senare står jag vid busshållplatsen och kisar mot solen. Bakom mej reser sej en hög mur med tagtråd och varningsskyltar som säger att man inte får komma för nära. På andra sidan vägen ligger en affärsverksamhet som heter REALITY. “We help you,” står det på fönstret. 

En svart bil parkerar precis bredvid mej. Några män hoppar ur, de är lika svartklädda som deras bil och de har walkitakis. De tittar länge på mej, sedan säger de något i walkitakisen. Strax efter kommer en lång kollon av polisbilar med blåsljusen på, motorcyklar, och sedan sådana svarta bilar. Jag bakar baklänges mot muren med tagtråd. När allt är över står jag kvar där, nära muren. Jag har lera under skorna. 

Tillsut kommer bussen. Det blir lermärken av mina skor på golvet. Jag sätter mej långt bak och tittar på muren och tagtråden som far förbi utanför. Vid nästa hållplats tjejen i luvtröja och träningskor på tillsammans med tre militärer i uniform.  

 

 

Seoul. November 2008. 

Styrkor närmare gränsen

 

- De flyttar sina styrkor närmare gränsen, säger min vän. Jag sitter och renskriver anteckningar från intervjuer i hans kök. Intervjuer med människor som flytt från Nordkorea. 

Från Seoul tar inte längre en en timme till den nordkoreanska gränsen. Sedan i september har tidningarna varit fyllda med spekulation om Kim Jung-ils tillstånd. Det började i Japan, sedan var drevet igång. Från och till har han varit död i tidningarnas ögon. Sedan har han liksom återuppstått och visat sej på någon offentligtillställning eller, som senast den här veckan, på en fabrik. 

Min vän, som jobbar för den amerikanska militären i Sydkorea, förklarar att de Nordkoreanska styrkorna flyttar närmare DMZ, den demilitariserade zonen som delar Nord- och Sydkorea och är världens mest bevakade område. Bara några få människor har klarat sej över den gränsen levande. Samtidigt ställer Kina upp styrkor längst Tuman floden. Det är över den floden i princip alla som flyr från Nordkorea måste ta sej. 

- De tror att Kim Jung-il är riktigt sjuk nu, och att de flyttar trupperna för att förhindra människor från att fly, säger min vän. 

Hur stora styrkorna är vet han inte än, det berättar inte hans överordnade förrän det är dags för en insatts. Jag vill prata mera, men min vän måste iväg till militärbasen. 

Jag fortsätter att skriva rent. 

- När jag bodde i Nordkorea kunde jag inte ens prata med min familj om att jag inte trodde på Kim Jung-il men nu är det annorlunda. Nu, när någon säger att Kim Jung-il är fantastisk är den personen sedd som galen. Människor kritiserar nu, skriver jag. 

I mina anteckningar finns flera liknande kommentarer. 

De beskriver hur det finns många människor som vill ändra styret. Människor lyssnar på radio och organiserar sej i underjordiska kyrkor. Människor är fortfarande rädda och hungriga, men ändå redo för en förändring. 

- Om det skulle bli något som liknar regimskifte snart, då skulle människorna stå upp för förändring. Till och med de som nu har höga positioner inom partiet, skriver jag. 

 

Seoul. November 2008. 

På tur genom militariserade zoner

 

 

Vi träffas vid tunnelbanan. Hansungdea, utgång fyra. Kum-suk har köpt äpplen, men hon vill inte släpa på dem, så vi äter med en gång. Ryota delar med sej av sitt vatten. Hye-jin har skrivit ut små kartor, vi får en var. Kartan är enkel, bara en svart tjock linje som föreställer stadsmuren och små figurer för stadsportarna.

 

- Vi är här nu, säger Hye-jin och pekar på ett av ställena på kartan där det inte finns någon svart tjock linje.

 

Hus har byggs ovanpå det som en gång var stadsmuren innan den hann skyddas. Hye-jin pekar på vägen vi ska gå. Den svarta tjocka linjen gör en kraftig sväng. Ryota pekar på den biten och undrar varför muren svänger så kraftigt.

 

- Det är ett Bugaksan, säger Hye-jin. Det är dit vi ska.

 

Berget Bugaksan ligger mitt i centrum. När man går på en av stades största paradgator som leder till palatset Gyeongbokgung reser sej berget ståtligt över alltsammans. 

 

När Lee Seoung-gye, som senare blev Kung Teojo letade efter en plats att bygga sin huvudstad hittade hans vän Muhak, en budistisk munk, de bästa förutsättningarna. De fyra bergen Bugaksan, Namsan, Naksan och Inwansan bildade en ring som både var skyddande mot fiender och gav en bra geometrisk balans. År 1396 började stadsmuren byggas av drygt 200 000 arbetare för att skydda den nya huvudstaden från fiender.

 

Efter en stunds vandring når vi en trappa som leder upp till ett trähus. Hye-jin säger åt oss att ta fram våra pass. Utanför huset fyller vi formulär. Allt ska vara med, vi koncentrerar oss för att fylla i passnummer, adress, telefonnummer och e-postadress rätt. Inne i det luftkoditionerade trähuset sitter två killar i typiska vandringskläder: svarta byxor och blå t-shirts i fuktbortdrivande material. Vi ger forumären till dem och får identitets brickor med nummer på som vi ska bära runt halsen.

 

Vi går ut ur byggnaden på motsatt sida. Nu får vi gå innanför den gamla stadsmuren. Jag stannar och lutar mej över den. Utanför finns två extra murar med taggtråd ovanpå. På andra sidan om mej finns en vägg byggd av trä, och utanför den ett elektroniskt varningssytem.

 

Bugaksan har alltid spelat en speciel roll i stadens försvar. När en grupp Nordkoreanska kommenendater kom över berget 1968 för att avrätta den Park Chung-hee blev bergen en speciell militärzon. Inga turister tilläts vandra där längre. Idag är kulhålen från skottlosningen mellan de Nordkoreanska kommendanterna och de Sydkoreanska militären på ett träd vitmålade. Berget öppnades delvis för offentligheten igen 2006.

 

Vi tar oss långsamt uppför. Vi stannar ofta och tittar på utsikten. När jag tar fram min kamera för att fota Ryota, Kum-suk och Hye-jin, kommer några killar förbi. De är klädda precis som de som satt i trähuset. Svara byxor och blåa t-shirts. De säger åt mej att jag inte får fotografera. Då förstår jag att de inte alls är några turistguider, utan Sydkoreansk militär. När vi fortsätter längst stigen upptäcker vi hur de står lite här och var och iaktar våra steg.

 

När vi kommit upp till toppen sätter oss ner och tittar ut över Seoul. Vi kan se centrum och palatset Gyeongbokgung. Jag dricker vatten och Ryota knyter om sina skor. Plötsligt hör jag tunga steg mot gruset. Några soldater kommer förbi med stora maskingevär hängades löst över axlarna.

 

Helgen efter är Ryota och jag uppe i bergen igen. Den här gången har vi hittat en annat berg vi tror ska vara mindre militariserat. Men när vi kommer dit är ingången stängd. En kille i de svarta byxorna och den blåa t-shirten berättar att vi måste fortsätta till en annan ingång. Vi hittar den och börjar klättra uppför. Stigen är brant. Efter ett tag stannar vi och tittar på utsikten.

 

- Här finns i alla fall ingen taggtråd, säger Ryota.

 

Han har ryggen mot ett buskage. Jag säger åt honom att vända sej om. I buskarna gömmer sej taggtråd som följer oss hela vägen upp till toppen.

 

Dagen efter hälsar jag på en vän som bor utanför Seoul. Vi går upp på berget bakom hans hus. Jag är lycklig för att det inte är några vakter som tittar på mej. Men när vi kommer upp en bit finns det stora gropar bredvid stigen. Det är skyttegravar.

 

Vi fortsätter längre och kommer fram till en glänta. Min vän springer i förväg mot en klippa.

 

- Det här är vad jag ville visa dej, säger han.

 

Jag ställer mej bredvid honom och tittar ut över dalgången.

 

- Det där är Koreanska CIA, säger han och pekar på en gigantisk vit byggnad.

 

Jag skrattar och säger att det i alla fall inte finns några vakter i skogen där vi är. Då pekar min vän längst med stigen.

 

- Om vi forsätter åt det hållet är det alldeles fullt, säger han.

 

I nästa dalgång ligger en av Koreas viktigaste militärbaser. Dit evakueras alla viktiga människor om ett krig skulle bryta ut.

 

 

Seoul. 8 September, 2008

 

 

Connecting Srebrenica and Hiroshima

It is August 6, the day of the Peace Memorial Ceremony in Hiroshima. I have cables all around my feet when I start up the computer. The connection works. Suddenly my friends from Srebrenica are there, in Hiroshima trough the computer screen.

Listen to the story in Swedish radio. P3 Planet. Saturday August 16, 18:00-20:00.

You can read more about it, or listen to the show afterwards on P3 Planet’s hompage.

Hiroshima. August 8, 2008.

Inga deadlines, regler eller riktlinjer. Bara framtid.

– Vad ska du bli när du blir stor då, frågar Jan.

Vi har jobbat tillsammans i två månader i Säfsen, en skidort i södra Dalarna. Jan är fråntrakten och har stått i liften, jag har jobbat som skidlärare. Nu står vi vid sidan av dansgolvet. Det är avslutningsfest för säsongen. Alla dansar.

– Jag är redan stor, svarar jag.

Jag förklarar för Jan att jag tog magisterexamen i Peace- and Conflict Studies vid Malmö högskola i januari. Det jag vill göra nu är att skriva, jag vill bli journalist. Därför åker jag till Seoul i Sydkorea för att göra praktik på JoongAng Ilbo, en av deras största dagstidningar.

– Journalister Ida, det finns ingen som kontrollerar dem, säger Jan med upprörd röst.

Jag berättar för Jan om fredsjournalistik. Jag tror att journalister aldrig kan vara objektiva, aldrig stå utanför samhället och deras processer. Jag tycker att det är bättre att se och erkänna det. Eftersom journalister alltid påverkar samhällsutvecklingen kan de välja att vara en del av den positiva utvecklingen och främja fredsprocesser.

Jan är inte upprörd längre. Istället ler han
stort.

– Kan inte du lova mig att du startar en tidning med sån journalistik, säger han.

Någon kommer och rycker i mej och vill att jag ska dansa. Jag säger att jag kommer sen. När jag vänder mig om igen har Jan lutat sig mot en dörrkarm. Han ser fundersam ut. Det är samma fundersamhet som jag såg i min mammas ögon dagen innan, när det var dags att säga hej då.

– Fast jag kommer ju tillbaka hit, skyndar jag mig att säga.

Det får Jan att le igen.

Sedan jag slutade på Malmö högskola har jag börjat inse att allt jag gör räknas. Jag behöver inte jobba åtta timmar om dagen fem dagar i veckan med det jag är utbildad till. Om jag mår bra av att jobba som skidlärare några månader om året så ska jag göra det. Däremellan kan jag nå precis så långt som jag vill. Det finns ingen som bestämmer över hur jag lägger upp mitt liv. Jag har inga deadlines, regler eller riktlinjer att följa. Bara mina egna drömmar.

Jans fru kommer fram till oss. De ska gå hem. Jan kramar om mig. Eftersom musiken är hög håller han kvar mig en stund och sträcker sig mot mitt öra för att säga:

– Du är framtiden Ida.

Kanske låter det som stora ord. Men det är precis vad vi alla är. Vi är framtiden, och vi gör framtiden till precis vad vi vill.

Fredriksberg. 14 april, 2008

Publicerad i Mahskara

Hiroshima – Lindesberg – Hiroshima

 

Idag lämnade Lindesbergs kommuns ordförande Anders Larsson över ansökan om stadens medlemskap i Mayors for Peace till Hiroshimas borgmästare Tadatoshi Akiba. Mayors for Peace är en värdsomspännande organisation som jobbar för en värld fri från kärnvapen genom att låta städer i stället för stater ta ställning. 

Allting började när Anita Lindgren, lokal företagare i Lindesberg, etablerade en kontakt med Hiroshima genom sitt arbete med beröringsmetoden taktil stimulering som används inom demensvård. Kontakten har sedan växt, och blivit till ett långtgående utbyte. Lindesberg har haft besök av en grupp från Hiroshima och även av Toshiaki Inasishi, journalist på The Asashi Shimbun som är den näst största dagstidningen i Japan. Toshiaki skrev en rad artiklar om hur demensvården fungerar i Sverige, med fokus på Lindesbergs kommun. 

För bara några dagar sedan åkte den första gruppen från Lindeberg till Hiroshima tillsammans med Anders Larsson. 

Det är svårt att besöka Hiroshima och inte fundera på Hiroshimas historia och det budskap staden har till världen idag. Många i Hiroshima jobbar aktivt med att låta Hiroshima bli ett budskap oom fred istället för om krig och onska. Det är ständingt nya konferenser och möten på gång. Det finns flera fredsforskningsinstitut och många fredsinriktade organisationer. Borgmästaren Akiba försöker alltid ta chansen att träffa grupper som besöker Hiroshima för att prata med dem om fred och om Hiroshimas budskap. 

Mayors for Peace startade 1982 när Hiroshimas dåvarande borgmästare Takeshi Araki presenterade organisationen på den andra UN Special Session on Disarmament. Han menade att städer kan jobba tillsammans över staters gränser och på så vis snabbare nå ett globalt medvetande emot kärnvapen. 1991 fick Mayors for Peace Special Consultative Status i FN och idag organisationen 2195 medlemmar. 

Många inom organisationen är mycket glada för Lindesbergs medlemskap. Det är det tredje i Sverige. Bara Stockholm och Malmö är medlemmar, men ingen av städerna har varit aktiva på många år. 

Utbytet mellan Lindesberg och Hiroshima är fokuserat på erfarenhehter och praktik men Anders Larsson hoppas att det ska leda till fler kontakter mellan städerna i framtiden. 

 

Lindesberg. 8 April, 2008

35 mark för en ren lägenhet

Alfredos köket är fult av disk sen flera dagar. När jag reser mej upp från hans orangea soffa och börja plocka ihop vår disk säger han: 

– Jag har städerska, låt det vara. 

Alfredo verkar se hur förvånad jag blir och säger: 

– Jag har levt utan det, men varför inte nu när jag kan. 

Alfredo jobbar med att samla bevis mot krigsförbrytare under kriget i Bosnien och Hercegovina 1991-1995. Han kom till Sarajevo för två år sedan som nyexaminerad advokat med mänskiga rättigheter som speciallitet. Nu bor han i en stor lägenhet och kör en silverglänsande bil med diplomatnummerplåtar, precis som de flesta andra som jobbar i Sarajevo för någon internationell organisation. De kallas “internationella” – det syns och märks vilka de är.  

När jag vaknar nästa morgon är det full fart i Alfredos lägenhet. Städerskan rumlar runt bland all disk i köket samtidigt som hon tvättmaskinen igång och torkar tvätt i ett annat rum. Jag mumlar god morgon och får ut mjölken ur kylen. När jag sätter mej ner vid köksbordet gör hon mej sällskap. Vi sitter mittemot varandra och skalar äpplen. Hennes äpple är från hennes trädgård, mitt är från den lilla affären på andra sidan gatan.  

Städerskan kommer varje onsdag. På måndagar städar hon åt Joost från Holland, på tisdagar åt Jane från USA och på torsdagar åt Marcello från Italien.  

– Marcello tycker jag bäst om, säger hon och skär loss en stor bit skal från sitt äpple.  

Marcello är snäll och lämnar inte så mycket disk som Alfredo gör. Dessutom har han bättre smak. Städerskan gillar inte Alfredos nya orangea soffa. Den är så svår att hålla ren. 

Städerskan kommer tidigt till Alfredo varje tisdag, precis när han har gått till jobbet. Det är mycket hon ska hinna med. Det ska diskas, tvättas, dammsugas, dammas, golven ska torkas, toaletten ska skuras, skjortor ska strykas och nya lakan ska i sängen. Det tar henne från åtta på morgonen till fram på eftermiddagen att bli klar med allt. För det väntar henne 35 bosniska mark på vardagsrumsbordet. Det är cirka 160 svenska kronor.   

– 4 mark går till att ta mej hit och hem, säger hon och lägger ifrån sig kniven hon skalat äpplet med. Sedan berättar hon om sin son som är gift och har flyttat, men den andra sonen bor hemma för han förlorade sina ben i kriget. Det är svårt att få pengarna från städandet att räcka till.  

– Först kriget, och sedan det här, säger hon tar en tugga av äpplet.  

 Städerskan har köpt nya disktrasor till Alfredo. 

– De gamla var så äckliga, säger hon.  

Hon ber mig att tala om för Alfredo att hon har köpt de billigaste för bara 3 mark. Jag reser mig från bordet, samlar ihop mina saker och gör mig klar för att gå. Jag lägger ytterligare 5 mark på de 35 som redan ligger på vardagsrumsbordet. Disken vi lämnade där igår är borta. Städerskan börjar genast leta efter växel. Jag säger till henne att jag inte vill ha växeln. Under tiden jag knyter på mej skorna och öppnar dörren hinner hon tacka mig fyra gånger för de extra två marken och fråga om jag kommer vara där nästa vecka.  

–  Jag vill ta med bakelser till dig, säger hon.  

 

Sarajevo. 3 oktober, 2007

Publicerad i Mahskara

Inrikes tåg över gränser

Det är mörkt i Hiroshima. Jag sitter vid floden, precis vid atombombsdomen. Byggnaden är en symbol för Hiroshima, den var en av de få byggnaderna i Hiroshima som det blev något kvar av när Hiroshima träffades av atombomben 1945. 

- Ida, hör jag plötsligt någon ropa. HyeonJeong kommer springande längst floden.  

Jag kom till Hiroshima i April som utbytesstudent. HyeonJeong från Sydkorea blev snabbt en av mina bästa vänner. Då visste jag bara att det varit krig i Korea, att det är delat och att Nordkorea har kärnvapen. HyeonJeong fick mej att bli intresserad av Korea, och när vi slutade terminen slutade åkte en vän och jag dit.  

Jag fiskar upp ett foto ur min väska och ger till HyeonJeong. Hon tittar länge på det.  

- Det är från den demilitariserade zonen, säger jag.  

Mellan Nord- och Sydkorea finns ett 4 km brett mellanrum, en demilitariserad zon. Som Sydkoreansk medborgare är HyeonJeong inte tillåten att åka dit. När vi åkte till Sydkorea sa HyeonJeong att vi måste åka till dit. Vi som kan. 

HyeonJeong lutar sej framåt. Ljuset från atombombsdomen lyser upp fotot. Det är taget p tågstationen Dorasan, 56 km norr om Seoul, Sydkoreas huvudstad. Idag är stationen den sista stationen i Sydkorea, men stationen är byggt med hopp om att tåg ska börja gå mellan Seoul och Pyeonyang, Nordkoreas huvudstad.  

 På fotot finns en skylt med avgångstider för tåg som än inte går. Det står både Seoul och Pyeonyang på den. HyeonJeong flämtar till. I hela hennes liv har Korea varit delat och hon har aldrig träffat en människa från Nordkorea.  

HyeonJeong sitter tyst en stund, sedan tittar hon upp. I ljuset från atombombsdomen ser jag hur hon ler med tårar rinnande ner för kinderna.     

- Det står att även tåget till Pyeonyang är inrikes, säger hon. 

 

Hiroshima. 23 augusti 2007

Publicerad i Mahskara