- Det ska bli så skönt att åka hem ett tag, säger min vän.

Det är bara en månad kvar till det kinesiska nyåret, och hon har precis bokat sin biljett till sin hemstad i södra Kina.

- Allra mest längtar jag efter min syster, säger hon.

Jag tittar förvånat på min vän.

- Alltså det är inte min riktiga syster, hon är min kusin, men vi står varandra väldigt nära, förklarar min vän innan jag hinner fråga.

Kinas enbarnspolitik startades av Deng Xiaoping 1979 för att minska befolkningsökningen. Fler graviditer har straffats med böter, aborter och sterilisering. Enbarnspolitiken var designad som en tillfällig lösning, men policyn används fortfarande idag. Kinesiska myndiheter brukar säga att Kina skulle haft ytterligar 300 miljoner invånare utan policyn.

Min vän gnuggar händerna mot varandra för att försöka bli varm. Vi hittar ett litet kafé och försöker värma oss mot ett element i ett hörn.

När min vän växte upp var i princip alla ensambarn. Det var svårt att ha någon att stå riktigt nära. När de började skolan ville alla ha någon att stå nära, men om skolan kom på dem med att vara ihop blev de straffade.

- Det var så sjukt, säger hon, först växer vi upp ensamma, och sen när vi hittar någon att vara kär i, då fick vi inte ens ha det.

När min vän skulle börja universitetet flyttade hon från sin hemstad i södra Kina till Beijing. Nu bor hon tillsammans med en vän och jobbar som fotograf. Sedan två år har hon en stadig pojkvän.

- Vi skulle kunna ha två barn ihop, förklarar hon.

Sedan 2002 har enbarnspolitiken lättats upp lite. När ett par består av två personer som båda växte upp utan syskon, tillåts de att ha två barn.

- Det skulle vara annorlunda om vi bodde på landet också, fortsätter min vän att förklara.

Enbarnspolitiken har alltid handlat om etniska han-kineser som bor i städer. Folk på landsbyggden och minoriteter har alltid varit undantag.

Min vän tycker om sitt liv i Beijing, och hon vill vänta med att skaffa familj till hon har fyllt 30. Men när hon får barn, vill hon absolut ha två.

- Jag vill inte att de ska vara ensamma som jag var, säger hon.

Beijing. December 2008.

Z gick tidigt i morse. Jag vaknade till när han hans telefon ringde runt klockan fem, fyra timmar tidigare än vad han skulle ha gått. Det händer ofta. Det finns alltid något han måste göra enligt hans överordnade. Alltid något som är viktigare än sömn och privatliv. 

Jag tar av mej Zs urtvättade militärgröna t-shirt jag har sovit i och byter till  träningskläder. Sedan knyter jag på mej springskorna. 

Det är kyligt ute. Runt huset där Z bor finns bara en klunga av hus. Efter bara någon minut är jag på fält, sedan i skogen och på en stig som leder upp till bergen. Basen han är på ligger precis i utkanten av Seoul eftersom det är en flygbas. 

När jag åker till Z tar jag tunnelbanan till ändhållplatsen, sen måste jag byta till en buss. Redan på tunnelbanestationen brukar det vara fullt av militärer. Vid busshållplatsen finns alltid minst tre taxibilar. De envisa chaufförerna kommer fram till utlänningar, som mej, och säger namnet på militärbasenbasen på engelska. På bussen har jag ofta sällskap av utlänningar. Ibland är det militärer, ibland är de anhöriga till de militärerna. Ofta ser jag en tjej i luvtröja och träningskor. Hon är gift med en av Zs vänner och bor i huset bredvid Z. Båda husen ägs av samma kvinna. Hon bygger fina lägenhetshus i ett annars avbefolkat område. Det är bara militärer, som precis som Z har fått flytta från basen, som hyr dem. 

Väl uppe i skogen andas jag djupa andetag. Luften är renare här än mitt inne i Seoul där jag bor. Jag står stilla ett tag och lyssnar på skogen. Det är då jag börjar höra skott. Det låter som om någon skjuter precis vid sidan av stigen. Jag håller andan för ett tag och koncentrerar mej på att tänka att det är långt borta. Jag fortsätter längst stigen, hela tiden med ljuden av skott runt omkring mej. Längst stigen finns skyttegravar och gröna sandsäckar. Det känns som jag är mitt i en krigszon. 

Jag koncentrerar mej ännu mera på att tänka att det är bara övningar nere på basen, skotten är inte alls här uppe i skogen. Tillslut lyckas jag. Jag andas lugnt igen. Skogen är bara skog igen, inte en krigszon. Då slår ljudet till i öronen. En helikopter flyger precis över trädtopparna. Sedan en till. Och en till. 

Någon timme senare står jag vid busshållplatsen och kisar mot solen. Bakom mej reser sej en hög mur med tagtråd och varningsskyltar som säger att man inte får komma för nära. På andra sidan vägen ligger en affärsverksamhet som heter REALITY. “We help you,” står det på fönstret. 

En svart bil parkerar precis bredvid mej. Några män hoppar ur, de är lika svartklädda som deras bil och de har walkitakis. De tittar länge på mej, sedan säger de något i walkitakisen. Strax efter kommer en lång kollon av polisbilar med blåsljusen på, motorcyklar, och sedan sådana svarta bilar. Jag bakar baklänges mot muren med tagtråd. När allt är över står jag kvar där, nära muren. Jag har lera under skorna. 

Tillsut kommer bussen. Det blir lermärken av mina skor på golvet. Jag sätter mej långt bak och tittar på muren och tagtråden som far förbi utanför. Vid nästa hållplats tjejen i luvtröja och träningskor på tillsammans med tre militärer i uniform.  

Seoul. November 2008. 

- De flyttar sina styrkor närmare gränsen, säger min vän. Jag sitter och renskriver anteckningar från intervjuer i hans kök. Intervjuer med människor som flytt från Nordkorea. 

Från Seoul tar inte längre en en timme till den nordkoreanska gränsen. Sedan i september har tidningarna varit fyllda med spekulation om Kim Jung-ils tillstånd. Det började i Japan, sedan var drevet igång. Från och till har han varit död i tidningarnas ögon. Sedan har han liksom återuppstått och visat sej på någon offentligtillställning eller, som senast den här veckan, på en fabrik. 

Min vän, som jobbar för den amerikanska militären i Sydkorea, förklarar att de Nordkoreanska styrkorna flyttar närmare DMZ, den demilitariserade zonen som delar Nord- och Sydkorea och är världens mest bevakade område. Bara några få människor har klarat sej över den gränsen levande. Samtidigt ställer Kina upp styrkor längst Tuman floden. Det är över den floden i princip alla som flyr från Nordkorea måste ta sej. 

- De tror att Kim Jung-il är riktigt sjuk nu, och att de flyttar trupperna för att förhindra människor från att fly, säger min vän. 

Hur stora styrkorna är vet han inte än, det berättar inte hans överordnade förrän det är dags för en insatts. Jag vill prata mera, men min vän måste iväg till militärbasen. 

Jag fortsätter att skriva rent. 

- När jag bodde i Nordkorea kunde jag inte ens prata med min familj om att jag inte trodde på Kim Jung-il men nu är det annorlunda. Nu, när någon säger att Kim Jung-il är fantastisk är den personen sedd som galen. Människor kritiserar nu, skriver jag. 

I mina anteckningar finns flera liknande kommentarer. 

De beskriver hur det finns många människor som vill ändra styret. Människor lyssnar på radio och organiserar sej i underjordiska kyrkor. Människor är fortfarande rädda och hungriga, men ändå redo för en förändring. 

- Om det skulle bli något som liknar regimskifte snart, då skulle människorna stå upp för förändring. Till och med de som nu har höga positioner inom partiet, skriver jag. 

Seoul. November 2008. 

Continue reading on OhmyNews.

Vi träffas vid tunnelbanan. Hansungdea, utgång fyra. Kum-suk har köpt äpplen, men hon vill inte släpa på dem, så vi äter med en gång. Ryota delar med sej av sitt vatten. Hye-jin har skrivit ut små kartor, vi får en var. Kartan är enkel, bara en svart tjock linje som föreställer stadsmuren och små figurer för stadsportarna.

- Vi är här nu, säger Hye-jin och pekar på ett av ställena på kartan där det inte finns någon svart tjock linje.

Hus har byggs ovanpå det som en gång var stadsmuren innan den hann skyddas. Hye-jin pekar på vägen vi ska gå. Den svarta tjocka linjen gör en kraftig sväng. Ryota pekar på den biten och undrar varför muren svänger så kraftigt.

- Det är ett Bugaksan, säger Hye-jin. Det är dit vi ska.

Berget Bugaksan ligger mitt i centrum. När man går på en av stades största paradgator som leder till palatset Gyeongbokgung reser sej berget ståtligt över alltsammans. 

När Lee Seoung-gye, som senare blev Kung Teojo letade efter en plats att bygga sin huvudstad hittade hans vän Muhak, en budistisk munk, de bästa förutsättningarna. De fyra bergen Bugaksan, Namsan, Naksan och Inwansan bildade en ring som både var skyddande mot fiender och gav en bra geometrisk balans. År 1396 började stadsmuren byggas av drygt 200 000 arbetare för att skydda den nya huvudstaden från fiender.

Efter en stunds vandring når vi en trappa som leder upp till ett trähus. Hye-jin säger åt oss att ta fram våra pass. Utanför huset fyller vi formulär. Allt ska vara med, vi koncentrerar oss för att fylla i passnummer, adress, telefonnummer och e-postadress rätt. Inne i det luftkoditionerade trähuset sitter två killar i typiska vandringskläder: svarta byxor och blå t-shirts i fuktbortdrivande material. Vi ger forumären till dem och får identitets brickor med nummer på som vi ska bära runt halsen.

Vi går ut ur byggnaden på motsatt sida. Nu får vi gå innanför den gamla stadsmuren. Jag stannar och lutar mej över den. Utanför finns två extra murar med taggtråd ovanpå. På andra sidan om mej finns en vägg byggd av trä, och utanför den ett elektroniskt varningssytem.

Bugaksan har alltid spelat en speciel roll i stadens försvar. När en grupp Nordkoreanska kommenendater kom över berget 1968 för att avrätta den Park Chung-hee blev bergen en speciell militärzon. Inga turister tilläts vandra där längre. Idag är kulhålen från skottlosningen mellan de Nordkoreanska kommendanterna och de Sydkoreanska militären på ett träd vitmålade. Berget öppnades delvis för offentligheten igen 2006.

Vi tar oss långsamt uppför. Vi stannar ofta och tittar på utsikten. När jag tar fram min kamera för att fota Ryota, Kum-suk och Hye-jin, kommer några killar förbi. De är klädda precis som de som satt i trähuset. Svara byxor och blåa t-shirts. De säger åt mej att jag inte får fotografera. Då förstår jag att de inte alls är några turistguider, utan Sydkoreansk militär. När vi fortsätter längst stigen upptäcker vi hur de står lite här och var och iaktar våra steg.

När vi kommit upp till toppen sätter oss ner och tittar ut över Seoul. Vi kan se centrum och palatset Gyeongbokgung. Jag dricker vatten och Ryota knyter om sina skor. Plötsligt hör jag tunga steg mot gruset. Några soldater kommer förbi med stora maskingevär hängades löst över axlarna.

Helgen efter är Ryota och jag uppe i bergen igen. Den här gången har vi hittat en annat berg vi tror ska vara mindre militariserat. Men när vi kommer dit är ingången stängd. En kille i de svarta byxorna och den blåa t-shirten berättar att vi måste fortsätta till en annan ingång. Vi hittar den och börjar klättra uppför. Stigen är brant. Efter ett tag stannar vi och tittar på utsikten.

- Här finns i alla fall ingen taggtråd, säger Ryota.

Han har ryggen mot ett buskage. Jag säger åt honom att vända sej om. I buskarna gömmer sej taggtråd som följer oss hela vägen upp till toppen.

Dagen efter hälsar jag på en vän som bor utanför Seoul. Vi går upp på berget bakom hans hus. Jag är lycklig för att det inte är några vakter som tittar på mej. Men när vi kommer upp en bit finns det stora gropar bredvid stigen. Det är skyttegravar.

Vi fortsätter längre och kommer fram till en glänta. Min vän springer i förväg mot en klippa.

- Det här är vad jag ville visa dej, säger han.

Jag ställer mej bredvid honom och tittar ut över dalgången.

- Det där är Koreanska CIA, säger han och pekar på en gigantisk vit byggnad.

Jag skrattar och säger att det i alla fall inte finns några vakter i skogen där vi är. Då pekar min vän längst med stigen.

- Om vi forsätter åt det hållet är det alldeles fullt, säger han.

I nästa dalgång ligger en av Koreas viktigaste militärbaser. Dit evakueras alla viktiga människor om ett krig skulle bryta ut.

Seoul. 8 September, 2008

Arriving as a tourist to Hiroshima, these are the most likely places to visit. You come to see the traces of the atomic bomb that detonated over the city in the early morning of Aug. 6, 1945.

Read the rest of the article in JoongAng Daily.

The article was publishied in JoongAng Daily on September 5, 2008.

View Album

My friend Eunhye walks up to the wall that is covered by prints of hands in clay. She looks at the wall, then slowly lifting her hand,letting her fingers sink into the print. After a while, she takes her hand away, lookts at her palm and touches it with her other hand. Then she puts her hand into a new print.

During World War II and the Japanese colonialisation of Korea, more than 200,000 women were abducted by the Japanese military and used as sexual slaves, as comfort women. The women were Korean, Japanese, Chinese, Filipino, Taiwanese, Burmese, Indonesian, Dutch and Australian.

In 1991, Kim Hak-soon was the first who came forward with her experiences during World War II. Dedicated to her cause, she kept on telling her story over and over again. And others followed. Today, 220 comfort women have come forward. The stories of the women have become like pieces of a puzzle, pointing out locations where the Japanese military where keeping the women.

Eunhye keeps on following the clay prints. She stretches out her fingers in the prints, let her fingertips touch the fingerprints.

The Sharing House was established in 1992 in Seoul by private funds from Buddhists and Korean nationals. The aim was to provide a home and place of healing for “halmonies”. Since the term “comfort women” comes from the Japanese military, the word “halmoni,” meaning grandmother, is used to refer to the women. In 1995, the house was moved to the current location, outside Seoul, and in 1998 “The Museum of Sexual Slavery by Japanese Milisary” opened. Today seven halmonies live in the house. The clay prints are all from Korean women who have come forward, telling what happened to them during the war.

Eunhye has reached the end of the clay prints. She doesn’t say anything, she just looks at me and shows me her palm. Around her neck is the new necklace I just bought her.

The Museum is not yet completely adjusted for people not speaking Korean, Japanese or Chinese, so a group of volunteers are organizing tours in English twice a month during the summers and once a month during the winters. The volunteers pick up the participants in Seoul, following them all the way to the Sharing House. The tours usually have between 20 and 40 participants, most working as English teachers in Korea. When one of the halmoni feels well enough, they come and speak to the visitors.

“What do you want to hear,” Lee Ook-san says and looks at the group in front of her. Everybody is silent. The girl interpreting for her explains that we can ask anything. But the group remains silent. Lee looks at us, she doesn’t move, she just keeps her body in the same position. Then she starts to speak.

“I am exhausted from saying ‘I was taken to China as a comfort woman when I was 16,’” she says. “But it is important for people to hear the story from my mouth.”

Lee was born in Busan, in the south of Korea. From the age 7 to the age of 15, she cried every day.

“I wanted to go to school so badly,” Lee says. But the family was too poor.

When Lee was 15, she was sent to be a maid in a family that had a small restaurant. They promised that they would let her go to school, but instead, she was hit everyday. When she tried to run away, she was captured and sold to another household. The mistreatment went on.

At the age of 16, Lee was captured in the street and thrown into a truck together with five other girls. They were put on a train to China and as prisoners of war, where they first worked on a constructing site. After some time, Lee and other girls were taken to another site. They were give cloths, but once they had taken them, they were told that they had to pay back. They had to serve as comfort women.

Lee couldn’t stand the treatment. She ran away, but was caught.

“I refused to say ‘I mad a mistake,’” Lee says. Instead she kept on saying that she was going to run away again, that she cannot live like that. Somehow, they did not kill her.

Lee came back to Korea on June 1, 2000. 58 years after she was thrown on that truck. When she returned, she didn’t have a citizenship any longer. Her family had reported her dead. It took her a year to reclaim her citizenship.

For Lee, the Japanese colonialisation is the reasong for everything bad that happened during her life. Without the colonalisation, her family would not have been poor and she would never have ended up a sexual slave.

“Even if they all die, I will always have this outraging anger,” she says. “It is not against the Japanese people, but their government.”

Lee believes that the Japanese government is only waiting for the women who were comfort women to die off. She is questioning why the prime minister issued and apology in the United States. She thinks he should have come to the Sharing House, giving an apology straight to the people who were suffering.

Many share Lee’s opinion. Every Wednesday, there are protests outside the Japanese embassy. In February, number 800 was held, meaning that the protests have been going on every Wednesday for over 15 years.

When Lee gets tired, the whole steps out to the yard of the Sharing House. It is a beautiful day and we sit down having our lunch looking at a green field. Malcom Trevena, one of the volunteer, starts to tell about his work. Before he came to Korea, he lived in Uganda, working with women going through the same thing as Lee did. In Uganda, Malcom and his friends started an NGO with some women. The women started to do handcraft that they are selling in an attempt to make the women have some income. Malcom has brought bags and necklaces. Eunhye walks up the Malcom and starts looking through the necklaces. She keeps on returning to one with several colours. I buy it, and put it around her neck.

After the lunch, Malcom takes us into the museum. At one place, a “comfort station” is built up. It is a small hut of wood. I follow Eunhye into it. It is dark inside, with a bunk as the only furniture. Outside the hut we hear Malcom speak.

“There were three reasons for having comfort women,” Malcom says. “They wanted to provide stress relief to the men even when they were far from cities, reduce STD and avoid spies.”     

Eunhye listens to Malcoms words, then lower her head, letting her fingertips follow the splinters of the wodden wall.

Seoul. September 4, 2008.

The Sharing House

comfortwomen.wordpress.com

www.nanum.org

Grassroots Uganda

www.grassrootsuganda.com

Women’s active museum on war and peace, Tokyo, Japan.

www.wam-peace.org

Listen to the story in Swedish radio. P3 Planet. Saturday August 16, 18:00-20:00.

You can read more about it, or listen to the show afterwards on P3 Planet’s hompage.

Hiroshima. August 8, 2008.

The girl next to me is crying silently. Katsuko Kawamoto starts speaking slower and her voice starts to tremble. It is 63 years ago that the first atomic bomb exploded over Hiroshima and Katsuko became hibakusha, a survivor.

Every year around Aug. 6, people from all over the world come to Hiroshima to join the peace memorial ceremony in remembrance of those who suffered the bomb but also to discuss about how to never let it happen again.

Read the full story on OhmyNews.

Hiroshima. August 8, 2008.

Egentligen är kön inte speciellt lång. Men paret som kommer och ställer sej i kön efter mej suckar högt. De tar fram immigrationskorten delas ut på alla ankommande plan till Beijing och börjar fylla i trotts att det är transitkön vi står i.  

– It is better to just fill it in, you never know what they will come up with, säger en av dem och tittar upp på mej. 

– Where are you going, frågar han. 

– Malaysia, svarar jag och frågar samma fråga artigt tillbaka. 

– Home to New Zeeland, svarar han. 

Det kommer fler människor till vår kö, eskorterade av en flygplatsarbetare.  De ser trötta och förvirrade ut. 

– Where are you going, frågar mannen igen. Jag hör aldrig svaret. Istället hör jag hur han börjar förklara för dem hur komplicerat det är på Beijings flygplats. Han förklarar att man måste gå genom tullen flera gånger och att det ibland är så långt mellan terminalerna att man måste ta ett tåg. 

– It always takes at least 3 hours to transfer here, säger han. 

De han pratar med börjar titta på sina boarding card. 

En ny disk öppnas och kön börjar gå snabbare. 

 – The probably would prefer just to not let anyone transfer, säger kvinnan och fortsätter fundera högt.  Hon pratar om hur de helst bara skulle ha passagerare som inte skulle vidare någonstans, att det är därför de kontrollerar alls så hårt. Vi har inte ens visat våra pass än. 

Jag säger inget mer till paret. Istället tittar jag på hur kön krymper. Kvinnan som kollar igenom mitt pass ler. 15 minuter senare sitter jag vid min gate och undrar hur jag ska få timmarna att gå tills mitt flyg lyfter. 

Beijing. 25 Juli 2008.